05 maj 2016

Utflykt på Kristi himmelsfärd

Idag åkte Jesus upp till himlen och vi tog en halvt spontan tripp ut till det gula varuhuset i skogen. Jag har alltid så stora förhoppningar innan vi ska dit Jag tänker att jag ska köpa aluminiumfolie, treliters fryspåsar, kattmat, ett apelsinträd, en balklänning, en tam lama... Såna saker som man kan tänkas behöva. När det börjar bli dags för ett besök dit börjar jag skriva ner saker på min mentala lista som jag tänker att jag lika gärna kan köpa där, för det är nog billigare. Och det är meningen att jag ska komma ihåg de här sakerna. Bah. Men sen när det väl är dags att åka brukar det komma som en smärre överraskning att vi ska åka på precis den dagen, så då knopar jag ihop en lista på några minuter, som blir en kortversion av den där mentala listan och innehåller ungefär hälften så mycket information.

Sen hinner jag bygga upp en massa förhoppningar under tiden på E6:an norrut, och ännu mer när jag svänger av vid Falkenberg C för det är liksom avfarten till det gula huset. Och på länsväg 154 österut fylls jag av ännu mer förhoppning och lycka, ty snart är jag vid mitt mål, snart får jag köpa mina fryspåsar.  Och delvis beroende på hur länge jag får leta efter parkering så brukar lyckan och förhoppningarna hålla sig på ungefär samma nivå även när jag har kommit fram till samhället.

Men sen... när jag väl har kommit in i varuhuset brukar mitt humör sjunka ungefär som Charlton i ligasystemet. Bidragande orsaker till detta kan i detta fall vara...  tanter som stannar för att prata med varandra mitt i gången, tanter med kundvagnar som tränger sig förbi andra för att de bestämt ska till ja, vilken avdelning de nu ska till, tanter som ställer sin kundvagn mitt i en gång för att de har upptäckt något som de bara måste ha en bit bort, tanter som nyser i handen för att sedan ta på ett klädesplagg med samma hand,.. Hujeda mig. Fikapausen brukar tidigareläggas ganska så rejält när jag har kommit in i varuhuset och upptäckt stämningen. Den brukar tidigareläggas till typ fem minuter efter ankomst.

Så länge man håller sig borta från diverse avdelningar som skulle kunna kallas gubbdagis och herrkläderna brukar man inte märka av det otäcka könet så mycket. Man börjar nästan fundera på om de ens hittar till det gula varuhuset. Men sen går man förbi sportbaren.

Och vad gäller de små människorna så brukar de oftast vara ganska lugna och beskedliga innan leksaksavdelningen, ty de vet vad som händer om de inte skärper sig: Mamma och pappa kommer berätta en övertygande historia om att leksaksavdelningen är stängd för ommålning. Men det blir värre mot slutet när de är vid heminredning och livsmedel när det inte finns så mycket mer för barnen att se fram emot. Fast då är mitt humör på samma nivå som deras, jag är också redo att lägga mig ner på golvet och skrika, så jag kan inte säga så mycket om det.

Så när jag knuffar runt kundvagnen där bland de sista avdelningarna innan kassorna brukar jag komma till slutsatsen att hädanefter tänker jag bara åka hit i januari när det inte är något folk. Det och det och det på listan får vänta tills nästa besök när det är lite lugnare i varuhuset och när man kan koncentrera sig. Äh, och den tanken håller väl i sig någon månad eller så, tills jag inbillar mig att jag behöver mer fryspåsar nästa gång.

Dagens resa till det gula huset var dock lite mer speciell eftersom jag hittade båda mina idoler samtidigt. Tidigare hade jag bara träffat dem en och en, men nu stod båda tillsammans vid jasminriset och pratade, så vi (läs tant Johanna) var tvungna till att fråga om vi fick ta en bild. Åh, lycka.

Intressant var också att summan på mitt kvitto var nästan samma som senast, sånär som på två kronor. Så jag funderar på om jag möjligtvis har köpt samma saker som senast...

Inga kommentarer: